Ghosts in my closet

Har funderat på hur mycket jag vill skrika om min hälsa i den här bloggen. Sjukdomarna är ju ändå en stor del av mitt liv tyvärr och jag är rädd att bloggen kommer bli väldigt opersonlig om jag aldrig skriver om det. Jag har varit sjuk i 3 år, det började med magsmärtor och jag sökte hjälp på vårdcentralen , doktorn talade om att jag hade magkatarr och jag fick testa 100 olika mediciner mot detta,men ingen hjälpte. Veckorna gick och jag blev bara sämre och började kräkas med jämna mellanrum och hade kroniskt illamående. Jag gick ner otroligt mycket i vikt och var verkligen jätte smal, anledningen var att jag knappt fick i mig någon mat på grund av illamåendet. Flera utredningar gjordes , gastroskopi, koloskopi O.s.v . Kom nu ihåg att allting tog en ENORM tid, mellan varje undersökning var det 3 månaders väntetid, mellan varje läkarbesök var det flera veckors väntetid. Jag tänker inte ens försöka ge mig in på att berätta hur det var, för det är helt omöjligt att förstå om man inte varit i samma sits själv.

Hur som helst så gick månaderna och jag låg på sjukhus otroligt många gånger, jag tror inte jag överdriver när jag skriver att jag legat på sjukhus runt 50 gånger på 3 år. Fick ha dropp och har till och med haft näring i en slang genom näsan en längre tid. Har legat på Akademiska sjukhuset i uppsala en tid också. För att göra en väldigt lång historia kort så fick jag diagnosen Svår funktionell Dyspepsi , alltså att magsäcken inte jobbar som den ska men man kan inte göra något åt saken. Läkaren talade om att man inte kunde göra något mer för mig, utan att jag måste leva med sjukdomen. Jag vet inte om ni kan förstå hur man mår när någon talar om att man måste leva med en sjukdom som gör att man kräks varje dag och har ett kroniskt illamående och måste tvinga i sig mat för att få i sig näring. Under hela den här tiden har man ju försökt hålla hoppet uppe genom att tänka " Läkarna kanske kan hitta någon medicin som fungerar, eller hjälpa mig på något sätt " men när läkaren ringde och talade om att dom inte kunde göra något mer för mig alls så rasade allt hopp och det var fruktansvärt. Vill inte riktigt gå in på detaljer men hamnade i en djup depression. Sedan dess har jag jobbat med KBT terapi för att försöka klara av dagen och leva med sjukdomen, har en underbar KBT terapeut som stöttat mig länge nu. Även familj ,pojkvän och vänner har funnits där hela tiden och stöttat bäst dom kan. Hela mitt liv försvann där för 3 år sedan, allt bara rasade och jag försöker nu att ta mig uppåt ett steg i taget. Har hittat en medicin som fungerar rätt så bra så kräkningarna har minskat rätt rejält.

Idag har jag varit på möte på Cozmoz ( Ett center som har disco för ungdomar, restaurang När-TV m.m ) angågende att jag ska försöka komma igång med lite praktik och se hur mycket jag klarar av att jobba. Även om jag är sjuk så är det inte bra att bara gå hemma, utan att försöka jobba så mycket man klarar. Tjejen på Cozmoz var trevlig i alla fall och tyckte vi skulle börja lugnt med några timmar i veckan som jag är där, sen ökar vi på med tiden om det funkar bra.